Det började i en källare – helhetshälsa inifrån och ut

Det var så här det började en gång, min karriär som PT och coach, hemma i en källare, i ett hus på landet.

Några år och tusen erfarenheter senare sluter jag cirkeln och har åter en av mina största passioner på hemmaplan – TRÄNINGEN!

Träningen som tillsammans med skrivandet ALLTID funnits där, som en livskamrat och räddare i nöden. Alltid gett mig kraft när orken varit slut, ny energi efter en tuff arbetsdag, hjälpt mig bli av med frustrationer och ilska, gett mig ro när tankarna snurrat och hjälpt mig hitta tillbaka till mig själv efter 3 graviditeter och förlossningar.

Ändlösa timmar med övningar för inre bålstyrka och stabilitet. Pilates varvat med HIIT, funktionell styrka och tunga vikter. En av mitt livs största kärlekar – som blev till ett företag med mottot helhetshälsa inifrån och ut.

Det började på allvar i en källare i Strångsjö med timmar av egen träning, kompisar som ville ha lite hjälp och en vän som plötsligt sa – du borde bli PT.

Vi snackar inget ”fancy” gym utan det jag hade råd att köpa, grejor efter maken, pappa sponsrade med ett multigym, en gammal spegelvägg. ”Man tager det man haver” och gör det bästa av det.

Mycket har hänt sen dess och företaget har i linje med livet och det jag brinner för ändrat inriktning. Träningen finns där men först och främst vill jag hjälpa människor hitta sin potential, sitt ”varför” och ”hemma”, bli sitt bästa jag och hitta svaren på sina egna frågor. Träningen är en del av det eftersom kropp och knopp hör ihop men det börjar i huvudet….

Ikväll blir det ös i en källare i ett hus mitt i stan, musik på högsta volym, svett som sprutar och total lycka för coachen ❤

Att hitta sitt ”hemma” – drömmen om ett gammalt hus

Det bara slog mig plötsligt när jag skrev SMS med en god vän varför jag alltid drömt om ett gammalt hus. Varför jag känner mig så hemma från första stund i vårt ”nya” hus från 1920.

Dess vinklar och vrår, sluttande golv små sprickor här och där. Det är ju precis som jag…en gammal själ i nutid, som levt och erfarit, med perfektion som krackelerat och ärrat fasaden, ytan och på så vis gett den liv.

Bakom våra ”väggar” döljer sig mer än vad man kan ana vid första anblick och för den som tar sig tiden att lära känna har vi mycket historia och även klokheter att dela med oss av.

Med stigande ålder blir vi på många sätt skörare men har heller aldrig varit så starka. För har vi stått pall så här länge i väder och vind kan vi stå emot nästan vad som helst. Och alla de små skavankerna blir det som ger oss charm och personlighet, gör oss genuina.

Det här med att hitta sitt ”hemma” är stort och viktigt och berör alla delar av livet. Partnerskap, vänner, boende, familj och karriär. Oftast vet vi, långt därinne bakom alla försvar och rädslor, men det kan ta sin tid att plocka fram det. Ta dem nödvändiga stegen.

Jag personligen tror att det finns en tid för allt och att själva resan mot målet är det som ger den mening. Att vi i perioder i livet behöver söka och irra lite för att bli vårt bästa jag och veta skillnaden på ”borta” och ”hemma”.

Har vi aldrig gått vilse vet vi inte hur det känns att hitta hem.

Kramar coachen

Helhetshälsa inifrån och ut – att erövra världen

De senaste 5 åren har varit en resa, en upptäcktsfärd i att vara jag, göra det jag vill och vara den jag är. Många beslut har fattats, svåra val har gjorts och rädslor har utmanats trots att känslan av panik kunnat få mig att svimma på fläcken emellanåt.

Det finns inga genvägar när det kommer till vår hälsa. Den kräver att vi blickar inåt och gör våra insikter, brottas med invanda beteenden och mönster. Visst handlar hälsa om träning och ”rätt” kost men framför allt handlar det om en helhet där vårt mentala välmående är avgörande för resten, inställning och attityd till oss själva och vad vi klarar och är beredda att investera betyder allt.

Vi har ett liv, ett liv…förvalta det väl. Ta tag i det som skaver, utmana dina rädslor, var med människor som ser DIG för DIG, gör något kul varje dag, älska mycket och ta hand om din kropp. Ge den fysisk aktivitet och rörelse, dansa mer, kramas massor och le, le så mycket du kan.

Ät saker som får musklerna att bli starka och gör att du orkar träna, leka med kidsen, vara ditt bästa jag.

DET är för mig ”helhetshälsa inifrån och ut”. Att ta hand om dig själv så att du kan vara ditt bästa jag och erövra världen ❤

PW som i Presence Wandering – en promenad i nuet

Jag började min sista förmiddag på denna semestertripp med en härlig promenad längs med stranden. Bara följde strandremsan 15 min bort, vände och sen 15 min tillbaka.

Jag gick utan stressen kring att hinna en viss sträcka eller gå i ett visst tempo. Njöt av vinden i håret och vattnet som sköljde in över mina fötter. Lyssnade på favoritmusiken i lurarna och visualiserade mina mål framöver. Stundtals nynnandes på någon medryckande refräng, stundtals småskrattande åt mina inre bilder.

Starka grejor det där med målbilder och visualisering. För dig som inte provat än, ge det en chans så lovar jag att det kommer börja hända saker i ditt liv. Det är inget hokus pokus eller magi utan rätt och slätt hjärngympa där du tränar hjärnan i en av dig bestämd riktning.

Hjärnan är faktiskt en muskel som går att träna upp precis som rumpa, lår och biceps. Vi kan få hjärnan att göra och tänka dem tankar vi vill men vi måste öva, öva och öva.

Emellanåt stannade jag längs med vattnet, stängde av musiken och bara stod en stund med blicken ut över det stora blå och tänkte – här är jag precis NU. Jag lever, är frisk och har så mycket att vara tacksam över.

Tacksamhet är något vi behöver mer av i vårt liv för även i dem mörkaste stunder när det är svårt att hålla modet uppe och ”positivt tänkande” bara känns som krystat fejk, så finns det ändå alltid något att vara tacksam över. Skriv upp minst 3 saker varje dag som du är tacksam över och märk hur rik du faktiskt är. På slutet av min promenad möttes jag av en virvelvind till son som kom springandes emot mig med öppna armar. Han ropade förtjust ”mamma, vad gör du”? Charlie frågar mig ofta i vad som kan tyckas självklara situationer just ”vad gör du?” Så liten han är har han på något sätt lärt sig att vi vuxna inte alltid är närvarande i det vi gör utan i tanken är någon annanstans.

Jag öppnar armarna, ger honom en kram och säger ”jag gör precis det du ser Charlie. Går här och bara är, njuter av livet”. Med det är han nöjd och utbrister ”titta så fort jag kan springa” och virvlar iväg längs med stranden.

Jag bestämmer mig för att fr om idag gå minst en PW i veckan och då menar jag inte som i Power Walking utan Presence Wandering – en promenad i nuet…

Kramar från coachen ❤

Om att ”leva som man lär” och den där jäkla löpningen!

I bästa ”leva som jag lär stil” tänker jag göra en liten övning den närmsta veckan. Mina coachkunder brukar få hemläxor att praktisera och reflektera över mellan våra träffar och nu tänker jag att även coachen behöver ta tag i sig själv och utöva lite mental träning i form av en uppgift som utmanar.

Alla som känner mig vet att jag älskar träning och inte har några som helst problem att hålla fast vid mina hemmapass oavsett om jag är på semester, är överbelamrad med jobb eller bor i flyttkaos på 102 kvm. Det är rutin för mig, som att äta, sova och gå på toa. Jag tränar i huvudsak styrketräning och bygger lätt, är stark och har sällan besvär av skador.

Alla som känner mig vet också att löpträning är det absolut värsta jag vet. Jag tycker det är drygt, tråkigt och oerhört psykiskt påfrestande. Även om jag orkar springa en mil utan att stanna så känner jag mig tung, otymplig och långsam som en snigel. Det kräver att jag utmanar mig själv både fysiskt och psykiskt om jag ska springa.

Så fr om idag ska jag springa minst 1 gång i veckan. Inga krav på sträcka eller tid utan övningen handlar om ATT springa. Utföra momentet och träna mentalt på att göra något som INTE är enkelt, går av sig själv eller ens är roligt. I alla fall inte i dagsläget. Vinsten blir att variera min träning ytterligare, som tidigare nämnts utmana mig psykiskt och fysiskt och kanske t om börja gilla löpträning.

Vi behöver alla skifta perspektiv i livet ibland och träna på att göra sånt vi INTE äger på för att bevisa för oss själva att vi inte måste vara bra, kunna saker perfekt, att allt inte är roligt och motiverande men vi fixar det ändå – om vi har bestämt oss. Plus att vi göra nya upptäckter och erfarenheter, lär oss att uppskatta sånt som vi ofta ratar av bara farten.

Fundera över något du absolut inte gillar, tycker är tråkigt eller känner dig dålig på. Prova att göra det under en bestämd tid. Reflektera genom att skriva ner tankar och erfarenheter.

Genom att öva oss på att göra sånt som tar emot rustar vi oss för motgång, misslyckanden och hanterar tuffa tider bättre.

Och eftersom jag är coach förespråkar jag också att den bästa tiden för förändring är NU, idag. Det finns ingen rätt tid eller dag utan på med löparskorna och ut och spring bara.

Trevlig kväll 🌞

Den sista sången och 16-årig bröllopsdag

”Vi är på flykt igen, både jag och du. Vi kommer från någon annanstans än där vi är just nu. Våren sjöng för oss, en sista gång, en sista sång”… tonerna av Kents ”den sista sången” ljuder genom bilen och jag tänker tillbaka på hur det var den där våren 2014 när vi tog beslutet att gå skilda vägar.

Hur overkligt allt kändes, smärtan och sorgen över en familj som slets itu, som inte längre fanns, tanken på att inte längre dela livet med mannen jag haft vid min sida i nästan halva mitt liv, att inte få vara med mina barn varje dag, missa stora delar av deras uppväxt. Det helvetet önskar jag ingen men jag vet att det dessvärre är en verklighet för många. Till er säger jag RESPEKT och låt det ta sin tid!

För oss blev dock slutet och ”den sista sången” början på något nytt. Vi kunde vända blad, hitta oss själva och också varandra igen.

Vi skilde oss aldrig men levde isär, famlade runt och försökte leva utan den andra halvan av oss själva. Hittade rutiner i det nya, växte in i rollen som ensamstående, kämpade med att bara vara ”jag” och inte en del av en tvåsamhet. Vi var osams, avskydde nog t om varandra stundtals och det behövde vi få göra. Skiten skulle ut.

Jag tror att det finns en mening med det mesta som sker, även om vi inte ser det just där och då. Utan separationen, avståndet och tid till eftertanke hade vi aldrig suttit i bilen idag. Till tonerna av ”den sista sången”, på väg mot älskade Österlen för att fira 16-årig bröllopsdag. Österlen där vi förnyade våra löften efter 10 år. Österlen som är vårt smultronställe.

Oavsett vad som sker är en sista sång, en sista gång, ett avsked eller avslut också början på något nytt. När chocken, smärtan och sorgen lagt sig finns en annan verklighet som vi hur sjukt det än kan kännas anpassar oss till, lär oss leva i och som t om kan bli bättre.

Grattis på bröllopsdagen Pär! Vägen hit har varit jäkligt krokig, lång och bitvis outhärdligt jobbig men fy tusan vilket team vi är.

Rumpa, lår och ett par haremsbyxor

En provhytt i Grebbestad, semester och ett besök på favoritoutleten Sportshopen.

Står där i BH och trosor och betraktar min kropp efter att ha provat ett antal plagg som DEFINITIVT inte var sydda efter en kvinna med rumpa och lår. Korta armar, korta ben innebär att jag faktiskt ”bygger lätt” och begreppet ”fotbollslår” har följt mig sen tiden i Värmbol som flicklagsspelare.

Jag suckar tungt och blänger på haremsbyxorna på kroken som bara var sååå snygga, på skyltdockan. På hennes slanka lår hängde de sådär löst och ledigt med en touch av avslappnad karriärskvinna. På mig blev det mer ”sumobrottare värmer upp”.

Jag morrar lite tyst inne i provhytten och drar ner stretchbyxorna i svart från galgen istället som töjer sig fint runt mina kurvor. ”Ja, inte så tokigt ändå”, tänker jag för mig själv. Det är ju så här jag är skapt, ser ut och troligtvis alltid kommer att göra. OM jag nu inte lever på bladspenat och tonfisk resten av livet och det låter ju inte så jäkla lockande, inte speciellt sunt heller för den delen. Förresten tror jag banne mig rumpan och låren skulle sticka ut i alla fall, som en ödets ironi för att jag vägrar att acceptera mig själv.

För i slutänden är DET ju vad allt handlar om, att acceptera sig själv för den man är och ser ut. Vissa saker kan vi aldrig ändra på och att ägna så mycket tid och energi på att oja sig över det är ju mer än dumt. Det är ren idioti.

Jag kommer aldrig kunna bära ett par haremsbyxor som fladdrar runt låren men satan så snygg min rumpa blir i stretch.