”Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till” – Dag 92 av 365

Igår kväll var en sån där magisk sommarkväll förgylld av förtrollande värme, glada människor och musik. Det finns inget som går upp mot ett bra band och att få dansa fritt under bar himmel. Eller som Charlie sa:

”Mamma, det här är höjden av frihet att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till”.

Även Tove var på konsert, eller rättare sagt festival i Arvika. Hon åkte med en kompis och dennas familj för att se favoriterna Hov1 för andra gången. Tjejerna har peppat i månader och dagen till ära köade dem från 9 på morgonen till 17:00 när insläppet var för att komma långt fram. Det kallar jag dedikation.

"Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till" - Dag 92 av 365
De största på en 14-årings musikhimmel just nu. Hov1 kära läsare och som ”duktig mamma” vet jag att de heter Axel, Ludwig, Dante och Noel. Foto: Pressbild

Jag fick löpande rapport under dagen från en lycklig tjej som hade en av de roligaste dagarna i livet, träffade massor med roligt folk och toklängtade efter att få se grabbarna på scen. Som mamma blev jag glad och varm inombords. Lycklig över hennes lycka och igenkänning av glädjen till musiken och att få se sitt favoritband. (Jag menar Jocke Berg är always and forever min kille nr 1 på musikhimlen och jag lovar att jag var lyrisk de gångerna jag såg honom live).

När vår helkväll med grymma Ronachs kapell med Linda Råsbergs gudabenådade pipa var över och vi cyklade hem i den ljumma sommarkvällen tänkte jag på Tove och hur hennes kväll bara hade börjat. Nu stod de nog på scen, Ludde, Dante och resten av gänget. Lite visste jag då att min tjej hade panik och trodde att hon skulle dö. Bara för att andra människor inte tar ansvar, super sig fulla och tappar alla begrepp om hur man beter sig på ett festivalområde.

"Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till" - Dag 92 av 365
Tack till Ronachs kapell för en fantastisk kväll. Och ett extra plus till Linda Råsberg som måste vara den coolaste sångerskan ever. Foto: Anki Ström

Strax efter 10 får Pär och jag sms från Tove där hon beskriver kaos och panik. Barn och ungdomar som skriker av rädsla, svimmar och måste bäras över stängslet av vakter. Ett gäng fulla killar har tagit sig från bakre leden fram till närmast scen där tjejerna står och fram till dess har gråtit glädjetårar över att få höra sina idoler. De lyckliga tårarna övergår till tårar av skräck. Skräck för att bli nedtrampad, få en armbåge i huvudet eller en näve över ansiktet. De vevar, viftar, hoppar och knuffar. Utan hänsyn till alla unga, glada människor som är där för att lyssna på musik och skapa minnen för livet. Tove skriver: ”Mamma, jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Vi är livrädda och vill inte vara kvar. Jag vill aldrig mer gå på en konsert”.

Dagen efter när Tove kommer hem visar hon en bild på kompisens blåslagna arm, är fortfarande skärrad men ännu mer arg och besviken. Festivalupplevelsen kom av sig och känslan av att ha blivit bestulen på något ligger som en klump i min unges mage. Hon beskriver situationer inifrån festivalen med människor som skrikit på hjälp, gråtit och svimmat. Vakter som kommit till undsättning. Många av de videos hon filmade har hon raderat för att de är så jobbiga att titta på för all rädsla som hörs i bakgrunden. Tove har varit på flera konserter tidigare men aldrig upplevt något liknande och hon är chockad. Chockad över hur folk uppför sig utan att bry sig ett dugg om andra.

Jag faller i tankar kring hur lätt och snabbt lycka kan förbytas mot skräck, ett minne för livet kan få dubbel innebörd och glädje ersättas med panik. Jag tänker på tragedin i Roskilde. Hur glad jag är över att Tove och hennes kompis klarade sig undan med ett blåmärke och tårar. Jag tänker på arrangörernas ansvar, mitt som förälder men framför allt på att andra människors fylla alltför ofta är inblandat där elände uppstår och det gör mig så jävla förbannad rent ut sagt. Hur mycket vi än tänker ”säkerhet” kan vi inte skydda oss från mänsklig dumhet. Men jag tänker också på medmänsklighet, empati och alla dessa fina ungdomar som hjälpte och såg efter varandra igår kväll. Att få hjälp hos vakter, ställde sig bakom de mest utsatta och agera sköldar mot trycket, trösta och finnas. (Och ett extra tack till pappa Micke som fanns med tjejerna på plats för tröst och trygghet när de valde att ge upp och åka hem).

Två från varandra vitt skilda musikupplevelser under samma kväll, med samma utgångspunkt men med olika slut….

Höjden av frihet är att få stå framför scenen och dansa loss, höja armarna i luften och finnas till (Charlie)

Så förgängligt är livet, oavsett om det handlar om en festival eller något annat. Att lycka så fort kan ersättas med svindlande rädsla, smärta eller förlust. Så vänta inte med att njuta av att dansa loss framför scen. Får du tillfälle så bara gör´t…

Kramar från coachen

Den här ungen står nog hellre PÅ scenen än framför egentligen men att musik och dans är det bästa som finns för oss alla i familjen går inte att ta miste på. Foto: Anki Ström

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.