”Barn gör inte som vi vuxna säger utan gör som vi gör”- Dag 94 av 365

När slutar en människa bry sig om omgivningens åsikter, ta åt sig av personliga påhopp eller offentliga förlöjliganden? Är det skillnad för att du är en så kallad influencer eller kändis? Blir dina känslor och tidigare upplevelser mindre starka då? Får du som ett extra skinn som laddas på din hud när du går ut i offentlighetens ljus? Är det en ”del av kakan”, att du ”får ta” att andra hänger ut dig på olika sätt? Förstår barn och ungdomar att det är skillnad på person och person när det kommer till vad som är ok att skriva om andra på sociala medier eller uttala i poddar? Vems är ansvaret för att vi vuxna är förebilder och att den yngre skaran faktiskt inte gör som vi säger utan gör som vi gör…

Senaste dygnet har varit ganska omtumlande utifrån ovanstående frågeställningar. Som en del av Framgångspoddens core team har jag på nära håll följt och varit en del av Alexander Pärleros beslut att ta ställning mot Alexander Schulmans systematiska trakasserier. Ja, jag väljer att kalla det för trakasserier eftersom ”Pärlan” faktiskt har sagt ifrån tidigare, uttryckt att han inte gillar att bli kallad för ”trög” och ”haschlodis” men Herr Schulman har ändå valt att fortsätta. I den stunden du, trots att en annan människa säger stopp, fortsätter att göra uttalanden, komma med kommentarer o s v uppstår en kränkning t om trakasserier eller mobbing. Det är inte upp till DIG att avgöra det utan ligger i mottagaren.

Inlägget Alexander gjorde fick större spridning och kraft än någon kunde ha förutspått. Stödet och rösterna som säger nej till näthat och personangrepp i etern har varit många. Och för att inte tala om kraften i sociala medier (på tal om att tänka efter före innan man publicerar något) – inlägget är visat 114 000 ggr, har 12 400 likes och drygt 2000 kommentarer…

I min värld är det självklart att vi alla är människor i slutänden. Tar åt oss av omgivningens åsikter och värderingar av hur vi är.  Självklart blir du mer utsatt som offentlig person. Dina hemligheter och tillkortakommanden rotas fram och skärskådas. Vi vill ju hitta något fel, något fult och skamligt för att göra den som lyckats till en liiiite sämre människa för att det får oss andra att känna oss liiite bättre – eller? ”Ja, men det hör ju till. Lite får man väl tåla”. Nej, jag tycker fan inte det. Det kan aldrig bli ok att hänga ut andra människor i syfte att förlöjliga, skämma ut, göra skada på olika sätt. Att däremot kritiskt granska är som sagt en helt annan sak. Att vrida och vända på en situation, händelse eller yrkeskunskap, någons beteende och handling mot att sätta etikett på människor och håna någon för att den är eller ser ut på ett visst sätt.

Jag blir ledsen, beklämd och rent ut sagt förbannad både som medmänniska men framför allt som förälder till tre kids där två utav dem redan varit utsatta för hat och hot på nätet. Vi vuxna MÅSTE lära oss att bete oss. Det går inte att säga att det är synd om små barn som blir utsatta för näthat men vuxna män och kvinnor ”ska tåla”. Att behandla andra illa blir ALDRIG ok. Gränsen mellan skämt och uppfriskande ironi är hårfin, begär inte att en unge på 13 år ska fatta det och dra den parallellen när hen blir förbannad på en kompis och utan att tänka slänger ut en elak kommentar på instagram. Att hen där och då inte färgas av att vi vuxna uppför oss lika illa mot varandra bakom skärmar i cyberspace eller i poddar som sprids lika snabbt som vinden. Skriver kommentarer på inlägg som är hårresande eller pratar illa om varandra.

Barn och ungdomar gör inte som vi säger utan gör som vi gör…

Tack ”Pärlan” för ditt mod – det är en av de egenskaper jag uppskattar allra mest med dig och som jag tror är en stor del av framgången bakom Framgångspodden. Du fegar aldrig ur. Och i det här fallet höjde du rösten när inte många andra vågade och tog ställning i en väldigt aktuell och viktig fråga 👊🏼❤️#nejtillnäthat

//Anki Ström, KBT-coach & skribent

Jag har samarbetat med Alexander i drygt 1,5 år och han är en av mina största inspirationskällor när det kommer till att vara Fearless – som många utav er vet är ursprungsnamnet på mitt företag.  Han är en grym person som förtjänar allt annat än att kallas för ”trög” och ”narcissist”. Däremot modig och mån om att andra ska lyckas och utvecklas. 

Go with the FLOW händer när du släpper på spärrarna – Dag 93 av 365

När jag sitter uppkrupen i soffan och ska läsa om flow. Har kurat ihop mig under filten med en kopp kaffe, datorn vid sidan av för att kunna föra anteckningar. Jag håller den röda överstrykningspennan i högsta hugg och känner hur det pirrar av förväntan inför att sätta tänderna i en ny, spännande bok.

Go with the FLOW - Dag 93 av 365
En ganska vanliga syn i La Casa Rosa – mamman med datorn, kaffekoppen och filten. Uppkrupen i soffan.

Då kommer Tove indansande genom vardagsrummet, kvittrar glatt att hon känner sig lite piggare efter feber och förkylning och tänkte öva lite dans. Jag sätter kaffet i vrångstrupen, harklar mig lätt och ler ansträngt ”absolut hjärtat, gör det”. För vem är jag att hindra mina barn att förverkliga sina drömmar, leva ut sina passioner. Jag menar, det är ju lite av mitt signum. ”Mod och passion”, ”Fröken Fearless”, ”lämna inget ogjort när hjärtat säger gör” and so on. Att jag sen verkligen behöver lugn och ro, kunna koncentrera mig för att skriva får liksom komma i andra hand i det här läget.

Go with the FLOW händer när du släpper på spärrarna

Bäst som jag sitter där och försöker koncentrera mig på inledningen under öronbedövande bas från matrummet, för pennan under de där ”måste användas” meningarna, som t ex förklaringen av själva ”flowbegreppet”,  inser jag vad det är som händer på andra sidan dörren. Där inne där musiken dånar ut ur högtalaren och Tove pendlar mellan intensiva danssteg och stämningsfull sång – ungen har FLOW.

Totalt uppslukad av något som gör att tid och rum står still, som ger hennes liv och vardag meningsfullhet, kräver både koncentration och fokus, utmanar samtidigt som det stärker hennes självförtroende. Och här sitter jag och irriterar mig över basljud och ”steppande” fötter, för att det stör min koncentration, mitt flow…när hela processen pågår precis intill mig, livs levande.

Böcker i all ära, forskning och research men det är runtomkring oss erfarenheterna och kunskapen finns att uppleva IRL. Jag tror att vi många gånger tappar flow, för att vi anstränger oss för mycket, jagar och letar överallt annat än där processen finns. Den finns i stunden, när vi gör det vi älskar mest, i refrängen till favoritlåten, på gymmet när viktjäveln lyfter från golvet första gången, i danssalen när du klarar splithoppet eller efter envist kämpande mot ett mål du drömt om så jäkla länge.

Där är jag nu…inte alltid i mitt flow men när jag släpper på spärrarna så sveper jag banan med skaparkraft!

Kramar från coachen ❤

Go with the FLOW händer när du släpper på spärrarna - Dag 93 av 365
Tove i sitt rätta element. På scenen med en mick och rösten som instrument. Då stannar tiden och hon äger världen. Foto: Therese Fasth
"Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till" - Dag 92 av 365

”Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till” – Dag 92 av 365

Igår kväll var en sån där magisk sommarkväll förgylld av förtrollande värme, glada människor och musik. Det finns inget som går upp mot ett bra band och att få dansa fritt under bar himmel. Eller som Charlie sa:

”Mamma, det här är höjden av frihet att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till”.

Även Tove var på konsert, eller rättare sagt festival i Arvika. Hon åkte med en kompis och dennas familj för att se favoriterna Hov1 för andra gången. Tjejerna har peppat i månader och dagen till ära köade dem från 9 på morgonen till 17:00 när insläppet var för att komma långt fram. Det kallar jag dedikation.

"Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till" - Dag 92 av 365
De största på en 14-årings musikhimmel just nu. Hov1 kära läsare och som ”duktig mamma” vet jag att de heter Axel, Ludwig, Dante och Noel. Foto: Pressbild

Jag fick löpande rapport under dagen från en lycklig tjej som hade en av de roligaste dagarna i livet, träffade massor med roligt folk och toklängtade efter att få se grabbarna på scen. Som mamma blev jag glad och varm inombords. Lycklig över hennes lycka och igenkänning av glädjen till musiken och att få se sitt favoritband. (Jag menar Jocke Berg är always and forever min kille nr 1 på musikhimlen och jag lovar att jag var lyrisk de gångerna jag såg honom live).

När vår helkväll med grymma Ronachs kapell med Linda Råsbergs gudabenådade pipa var över och vi cyklade hem i den ljumma sommarkvällen tänkte jag på Tove och hur hennes kväll bara hade börjat. Nu stod de nog på scen, Ludde, Dante och resten av gänget. Lite visste jag då att min tjej hade panik och trodde att hon skulle dö. Bara för att andra människor inte tar ansvar, super sig fulla och tappar alla begrepp om hur man beter sig på ett festivalområde.

"Höjden av frihet är att stå framför scenen och bara dansa loss, höja armarna i luften och bara finnas till" - Dag 92 av 365
Tack till Ronachs kapell för en fantastisk kväll. Och ett extra plus till Linda Råsberg som måste vara den coolaste sångerskan ever. Foto: Anki Ström

Strax efter 10 får Pär och jag sms från Tove där hon beskriver kaos och panik. Barn och ungdomar som skriker av rädsla, svimmar och måste bäras över stängslet av vakter. Ett gäng fulla killar har tagit sig från bakre leden fram till närmast scen där tjejerna står och fram till dess har gråtit glädjetårar över att få höra sina idoler. De lyckliga tårarna övergår till tårar av skräck. Skräck för att bli nedtrampad, få en armbåge i huvudet eller en näve över ansiktet. De vevar, viftar, hoppar och knuffar. Utan hänsyn till alla unga, glada människor som är där för att lyssna på musik och skapa minnen för livet. Tove skriver: ”Mamma, jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Vi är livrädda och vill inte vara kvar. Jag vill aldrig mer gå på en konsert”.

Dagen efter när Tove kommer hem visar hon en bild på kompisens blåslagna arm, är fortfarande skärrad men ännu mer arg och besviken. Festivalupplevelsen kom av sig och känslan av att ha blivit bestulen på något ligger som en klump i min unges mage. Hon beskriver situationer inifrån festivalen med människor som skrikit på hjälp, gråtit och svimmat. Vakter som kommit till undsättning. Många av de videos hon filmade har hon raderat för att de är så jobbiga att titta på för all rädsla som hörs i bakgrunden. Tove har varit på flera konserter tidigare men aldrig upplevt något liknande och hon är chockad. Chockad över hur folk uppför sig utan att bry sig ett dugg om andra.

Jag faller i tankar kring hur lätt och snabbt lycka kan förbytas mot skräck, ett minne för livet kan få dubbel innebörd och glädje ersättas med panik. Jag tänker på tragedin i Roskilde. Hur glad jag är över att Tove och hennes kompis klarade sig undan med ett blåmärke och tårar. Jag tänker på arrangörernas ansvar, mitt som förälder men framför allt på att andra människors fylla alltför ofta är inblandat där elände uppstår och det gör mig så jävla förbannad rent ut sagt. Hur mycket vi än tänker ”säkerhet” kan vi inte skydda oss från mänsklig dumhet. Men jag tänker också på medmänsklighet, empati och alla dessa fina ungdomar som hjälpte och såg efter varandra igår kväll. Att få hjälp hos vakter, ställde sig bakom de mest utsatta och agera sköldar mot trycket, trösta och finnas. (Och ett extra tack till pappa Micke som fanns med tjejerna på plats för tröst och trygghet när de valde att ge upp och åka hem).

Två från varandra vitt skilda musikupplevelser under samma kväll, med samma utgångspunkt men med olika slut….

Höjden av frihet är att få stå framför scenen och dansa loss, höja armarna i luften och finnas till (Charlie)

Så förgängligt är livet, oavsett om det handlar om en festival eller något annat. Att lycka så fort kan ersättas med svindlande rädsla, smärta eller förlust. Så vänta inte med att njuta av att dansa loss framför scen. Får du tillfälle så bara gör´t…

Kramar från coachen

Den här ungen står nog hellre PÅ scenen än framför egentligen men att musik och dans är det bästa som finns för oss alla i familjen går inte att ta miste på. Foto: Anki Ström

 

"What goes around comes around" - Dag 91 av 365

”What goes around comes around” – Dag 91 av 365

Lite extra tacksam för livet idag. Att mina barn är trygga och vid min sida. Nej, ingen har dött eller blivit sjuk, men det finns saker i en förälders liv som nästan kan kännas lika jävla jobbigt 😞

Lyssnat på en mammas tårar ikväll, förtvivlad och ångestfylld över sitt barns situation. Mina ord gör ingenting för henne, men jag finns och jag lyssnar, låter henne gråta och lovar att jag gör det igen, vilken tid som helst på dygnet. Vi lägger på efter en stund och hennes gråt ringer i mitt huvud hela kvällen. Jag känner hennes barn. Det är en underbar person, bara vilsen och på vift.

Ibland känner jag en längtan att göra så mycket mer, för alla barn och ungdomar som mår dåligt och far illa. Tusen tankar på vad jag skulle kunna åstadkomma med mina erfarenheter och kunskaper spinner igång och jag blir märkligt hel inombords. För genom att ge och vara tacksamma för det vi har blir vi hela. Inte genom att ta och klaga över det vi saknar. Vad kan jag göra?

Den frågan behöver vi alla ställa oss lite oftare – vad kan jag göra för någon annan idag. På vilket sätt kan jag underlätta någons liv och vardag? Hur kan jag hjälpa någon att växa, komma vidare eller ta sig ur en svår sits? Kanske bara ge feedback, en kram eller ett vänligt ord i kassan på Ica till någon som behöver det. Jag tror på att det vi ger får vi tillbaka tusenfalt – på ett eller annat sätt

What goes around comes around

Ikväll tänker jag lite extra på några väldigt fina människor som går igenom oerhört tuffa saker. Men jag hoppas, tror och knyter händerna i fickan att det blir bra till slut…det måste det bli. Och jag tänker finnas…på de sätt jag kan.

Kramar från coachen

What goes around comes around - Dag 91 av 365
Fysisk närhet, att hålla någons hand eller ge en kram i en svår stund kan betyda massor. Det är inte alltid ord som ger den bästa trösten. Ibland bor trygghet och stöd i tystnaden. Foto: Anki Ström

 

It takes sunshine and rain to make a rainbow - dag 90 av 365

”It takes sunshine and rain to make a rainbow” – Dag 90 av 365

Häromkvällen hände något som gjorde hål i mitt mammahjärta men jag vet att det bara är början. Världen är inte alltid öppen eller tillåtande. Världen kan vara väldigt hård, kall och dömande när man väljer att vara den man är, bryta mot normen och gå sin egen väg.

Charlie springer gråtande till sin storasyster och berättar om en incident med en kompis. En kompis han tycker sådär extra mycket om vars ord därför givetvis sårar mer än andras, på skolgården, random kids som har åsikter. Deras ord skakar han av sig men inte när en när och kär uttrycker saker som gör sönder honom inombords. Jag hör honom från nedervåning. Hans hjärtskärande gråt, besvikelsen i rösten över att någon han tycker så mycket om inte accepterar hur han tänker och känner, accepterar den han är.

Vi sitter länge den kvällen Charlie och jag, ihoptryckta i soffan, kramandes och stundtals rinner tårarna ner för hans kinder. Charlie gråter inte ofta, är trygg i sig själv och en tuff unge så när han visar känslor på det här sättet värker det inombords. Älskade unge – jag önskar så att jag kunde skydda dig från omvärlden men det kan jag inte. Det enda jag kan göra är att fortsätta stärka dig i att vara den du är, stå upp för din rätt att vara precis vem du väljer att vara oavsett vad normen eller andras åsikter säger.

Jag kan inte ta bort smärta, kommande utmaningar eller vägval mina barn måste göra men jag kan envist fortsätta tala om för dem hur jäkla bra de är PRECIS som de är…och jag kan lugnt och tålmodigt förklara att det som är annorlunda är svårt för vissa människor. De är inte onda eller elaka för det (ja, det finns dem också men de är undantag) utan bara förvirrade eller rädda.

Min familj är en regnbåge i alla dess färger och just den här kvällen tittade Pär jag på varandra med sorg i blicken och sa nästan samtidigt ”hur kunde det bli så här”… att just våra ungar ska behöva gå igenom så mycket smärta. Är det gener, biologi eller miljö? Inte en aning men jag tänker ofta att det finns en mening, att just jag fick bli deras mamma. Det finns en mening…och jag har fått en viktig ärofylld roll att vägleda, älska och finnas varje steg på vägen…Det är tårar men också så mycket glädje och lärdomar i svåra livsprocesser och jag är ödmjuk inför allt som livet sänder i min väg för det gör mig till en bättre människa.

It takes sunshine and rain to make a rainbow

Jag är glad och tacksam för att det är som det är men önskar tunga stunder att situationen hade varit annorlunda endast och enbart för att det gör så fruktansvärt ont att se sina barn lida…Men samtidigt, hur kan jag önska det utan att samtidigt berövas deras fantastiska personligheter och själar. Nej fan heller – tack Gud eller vem det nu är som bestämmer och styr över vilka som föds till den här planeten. Tack för att de här tre guldkornen kom just till mig.

Kramar från coachen ❤

It takes sunshine and rain to make a rainbow - dag 90 av 365
My crew och de absolut bästa människorna jag vet på denna jord. Så mycket kärlek, personlighet, talang, envishet och styrka i de här tre. Foto: Anki Ström

 

 

 

"Ups and downs som i en våningssäng" - Dag 89 av 365

”Ups and downs som i en våningssäng” – Dag 89 av 365

”Vilken semester vi har” säger Tove med en viss underton i rösten när vi sitter i bilen på väg tillbaka till stugan på Österlen. Det har varit en bilfärd med mer eller mindre heta diskussioner och dispyter om allt och ingenting.

”Vad menar du” svarar jag och skrattar. ”Har vi det inte bra?” Hon fnissar till i baksätet och fortsätter:

”Jo, absolut men det är väldigt mycket ”ups and downs” i familjen. Ja, lite mycket känslor så att säga. Det har varit både högt och lågt, som i en våningssäng ungefär”. Vi skrattar tillsammans i samförstånd.

"Ups and downs som i en våningssäng" - Dag 89 av 365
Full fart på stranden vid stugan vi hyr. Vädret har inte riktigt varit med oss och sanddynerna är fulla av tång, men vi gör det bästa av läget. Njuter av havsbrus och inga måsten. Värmen kommer och det finns andra stränder. Foto: Anki Ström

Ja, det blir mycket känslor i familjen Ström ibland. Fem personer som alla är lika envisa, hetlevrade, pratglada och emellanåt ganska så känslostyrda. Det kan bara bli på ett sätt. Som ett stycke dynamit man tänder på och sen fräser det bara till. Men oftast går det lika snabbt över. Det kan handla om allt från att inte bli lyssnad på när man pratar om just sitt stora intresse (cykling, Ariana Grande, bloggande eller senaste seriefavoriten på Netflix. Eller att du inte får svar på en fråga inom loppet av en halv sekund och känner dig enormt kränkt och förbisedd. Då är ”Charlie-metoden” den absolut bästa, att upprepa SAMMA fråga minst 10 gånger utan att ens andas emellan. Jag lovar att du får resten av familjens uppmärksamhet omedelbart.

Ups and downs som i en våningssäng (Tove)

För mig är det så i alla fall, att en bra relation har så kallat ”hög till tak”, vilket egentligen är ett ganska flummigt uttryck men med en fin innebörd. Att det ryms mycket (i det här fallet känslor) innan det tar stopp. Man skrattar, gråter och grälar tillsammans, vågar säga ifrån när man inte vill eller tycker lika som alla andra. Du vågar och får ta plats som den du är. Sen spelar det ingen roll om det är en kärleks – eller vänskapsrelation eller handlar om familjeband.

Det ÄR upp och ner…som i en våningssäng.

Kramar från coachen ❤

"Ups and downs som i en våningssäng" - Dag 89 av 365
Ibland är det skönt att bara sitta en stund och andas tillsammans. Syskonkärleken är stark när det väl gäller. Foto: Anki Ström

 

 

"Alltså, det är 2019 och man kan vara en flamingo om man vill, vem bryr sig" - Dag 88 av 365

”Alltså, det är 2019 och man kan vara en flamingo om man vill, vem bryr sig” – Dag 88 av 365

”Kan jag verkligen ha på mig den här tröjan” tänker jag för mig själv när jag står framför spegeln. ”Är den inte lite för ungdomlig med text och mönster? Jag menar, jag är ju ändå 44 år och inte 25 längre”. Som om det skulle ha någon betydelse hur gammal jag är när jag fullkomligt älskar tröjan.

Självklart tar jag på mig tröjan ändå för sanningen och säga har jag vuxit ifrån det här med att oroa mig konstant för vad andra ska tycka och tänka om mina kläder och hur jag ser ut. Men det har verkligen inte alltid varit så och ibland sätter sig min lilla djävul på axeln och viskar tvivel rätt in i själen:

– ”Är du inte lite för tjock för att ha den där bikinin. Du med dina grova lår Anki. Har du glömt bort kommentaren du fick av en klasskamrat en gång om dina fotbollslår”

– ”Oj oj oj….Dolly Parton on the go. Med dina meloner till tuttar blir det sjögång i det där linnet under kavajen. Det passar sig bara inte vet du. Vill du visa upp dig kanske eftersom du ska bära urringat och grejor. Jo jo…”

Ja, du vet säkert själv hur det är med just dina ”topp 5 komplex”. De har en tendens att sitta fast i huvudet oavsett om andra säger motsatsen eller om det ens finns någon verklighetsförankring i det du tänker om dig själv eller inte.

Men hur kommer det sig att vi gör en sån stor sak av yta, utseende och klädstil? Varför är vi inte bara som vi är och mår bra av? Och ska en viss typ av kläder bara vara för den med en specifik kroppsform, vikt eller kön? Är kjolar bara för tjejer och tajta kläder bara för vältränade människor? Vem bestämmer vad som är ”rätt och fel”? Jag säger som min 9-åriga son, som är en av de klokaste jag vet trots sin unga ålder:

Alltså, det är 2019 och man kan vara en flamingo om man vill, vem bryr sig” (Charlie Ström)

Ja, vem bryr sig egentligen? Gå, stå, klä dig och var precis som du vill så länge du är snäll och behandlar andra med respekt. Det är inte svårare än så.

Utstrålning och skönhet sitter inte i utseendet utan kommer inifrån. Mår du bra och går din egen väg kommer det att synas lång väg…och det är DET folk tittar på, inte grovleken på dina lår, mönstret på tröjan eller rynkorna i ögonvrån.

Kramar från coachen

”Alltså, det är 2019 och man kan vara en flamingo om man vill, vem bryr sig” - Dag 88 av 365
Bästa ”Challe-Nalle” ♥️ Klok som en bok och full av kärlek till allt och alla. Inte minst sig själv. Det viktigaste av allt. Foto: Anki Ström